En populär tur på en dryg timme (beroende på hur mycket man skrittar)
går längs Djurgårdskanalen, över Lilla Sjötullsbron, förbi Isbladskärret och
upp på den trav- och galoppvänliga stigen som går bredvid Djurgårsvägen
(längs Saltsjön!) mot  Manilla-skolan. Därefter kan man rida rakt fram ett
litet stycke på asfaltvägen, och sedan ta av på ridstigen som går mot 
ridbanan på Friesens park. Ett alternativ är att rida förbi baksidan av
Manilla-skolan och sedan ta till vänster upp i galoppbackarna. Därefter kan
man vända hemåt och rida över Djurgårdsbrunns-bron och förbi kiosken vid
busshållplatsen (där det händer att hästarna får sig en bit våffla, om dom
är snälla).

En annan tur går långa bitar inne i skogen, förbi den gamla skjutbanan och
Hundkyrkogården, över Lidingöbroängen vid Kaknäsvägen, till stigarna
bakom Kaknästornet och Borgen. Man kan också klättra upp och ner på
rådsjursstigarna som går ovanför kuststräckan mot Lilla Värtan, mellan
marinan vid Kruthuset och Lidingbro. Andra rutter går över Gärdet till
Liljansskogen, eller förbi Rosendahl och Skansens baksida, där vargarna
bor. Det finns mycket att titta på på Djurgården, både för ryttare och hästar.
Området är också mer tättbefolkat av i olika användare än grönområdena i
Stockholmstrakten i allmänhet är. Motionärer, cyklister, båtfolk, dagisbarn
 på utflykt, museibesökare, drak- och ballongflygare, hundägare och hästfolk
samsas om en relativt liten yta, vilket kräver att alla hjälps åt. Läs mer på
nästa sida om allemansrätten!