|
Efter ridningen på måndagskvällarna spelar
Persiangruppen, tärningspoker. När 25-öringarna försvann höjdes insatsen till 50
öre per vända. Tärningarna har Bodil Lindholm hand om. Någon gång har det hänt
att Bodil åkt på semester för att påta i rabatter och plåstra om sitt sommarhus
och Karin, som brukar vikariera som tärningshållare, samtidigt har fått
förhinder. Då har resten av Persiangruppen blivit mycket förbryllade, men
det brukar lösa sig ändå. Bodil, som
jobbar med ekonomi och redovisning är den som nästan i smyg håller ordning på Persiandamerna. Inför varje lektion delar hon ut hästarna och har hittills
aldrig förlagt den korrekta köordningen. Som tur är har Bodil några extra
uppsättningar tärningar inköpta hemma, så att den sociala delen av
måndagsridningen kan fortsätta även på längre sikt.
När hon inte är i stallet arbetar Bodil med ekonomi och
redovisning.
Första hästminnet?
-Valla gärde på små russ, dom hörde till Enskede gård.
Och första gången på Swartling när jag var en tvärhand hand hög och fick den
absolut största hästen dom hade, Trums som var svart.
Bodil har ridit på Djurgårdens ridskola sedan 1963 eller
1964. En klasskompis i Palmgrenska samskolan tog med henne till stallet, som då
låg bakom Skansen vid Cirkus. Först red Bodil på torsdagar, sedan onsdagar och
sedan avancerade hon till måndagarna och Persiangruppen, som fick heta så för
att Anna Lindroths farfar Per och farmor Sian undervisade de duktiga ryttarna i
den gruppen.
Att växla upp en nivå var ett sätt att som ridskoleelev
komma vidare med träningen. Så småningom tog Per och Sians son Staffan Lindroth
över Persiangruppen. När ridhuset brann 1972 fick ridskolan ett provisoriskt
ridhus i form av ett prassligt tält. 1977 var den nya anläggningen klar vid
Kaknäs. Bodil följde med.
Du är en av de där ridskoleryttarna som är bäst i
klassen men som ändå aldrig skaffat egen häst, hur kommer det sig?
- I 20-årsåldern ville jag nog det men så var det resor
och plugg, sedan blev det barnen och det egna företaget som tog tid. En gång i
veckan har däremot fungerat jättebra. Och nuförtiden hinner jag inte ens rida
igen när jag missat några gånger.
- Jag kommer att gå till Guiness rekordbok som den äldsta ridskoleeleven
någonsin, jag kommer aldrig ur skolan!
Det roligaste med ridskolelivet?
- Det var nog när det var mycket fester under slutet av
1960-talet och början av 1970-talet och ett stort gäng umgicks flitigt på
stallet. Bland annat fanns det en bar på gamla stallet som var öppen på fredagar
och lördagskvällar efter ridningen.
- Det hände att vi red ut efter ex antal drinkar. Fast
det fick vi sluta med eftersom vi skulle vara rädda om hästarna. Men det var
ändå ganska snälla fester.
|
Bodil har letat upp några bilder: "Bredvid Staffan och
Christian (Staffan Lindroth och Christian Kock) till höger
står Leif Lagerdahl sen tror jag nästa heter Stefan Berg. Hon
bredvid där kommer jag inte ihåg namnet på, sen tror jag flickan
längst till vänster heter Emma, sen Cecilia Rydman och bredvid mig
till höger är Vava (Vava Lagergréen)."
|
Är det skillnad på hur ridskolan lägger upp
undervisningen idag jämfört med när du började?
- Vet inte, för jag red för Staffan hela mitt liv, och
efter hans bortgång har det inte skett några stora förändringar. Fast tempot har
kanske blivit lite tuffare med Kristian.
Det är Staffan och Sian
och så tror jag att det kan vara
"fru Willhemsen"
|
 |
Vilken häst har varit din favorit genom åren?
- Det var Staffans svårklasshäst George som jag fick
rida på måndagslektionerna - det var en stor ära! Staffan tyckte det var lagom
med mig som inte är stor, för George började bli lite äldre. Den hästen lärde
mig väldigt mycket för han sa till när det var fel hjälper. För mig var det
fantastiskt. Nuförtiden är Bodil särskilt förtjust i ridskolehästen Elegans.
Och liksom resten av Måndagsgruppens saknar hon Staffan, inte bara som ridlärare
utan också som kompis.
- Han var ju en vän sedan början av 1970-talet. Han har verkligen brytt sig. En
del av hela livet på ridskolan var ju Staffan.
Anne Hedén nov 2007
|
