Djurgårdens Ridskola
- min kontakt med och nytta av, i mitt hästliv?
Bakgrunden till det hela är Pappa och hans hästintresse, han var bl a
bland de sju första som tillsammans med Per-Erik Lindroth tog Civila
Ryttarförbundets ryttarmärke i guld. Pappas häst hette Prins och var även körbar
så på vintern åkte man släde på Djurgården och på sommaren häst och vagn på
landet.
Dit lånade han en ponny Sessan som jag som första häst försökte styra mer eller
mindre framgångsrikt. I skolåldern fick min bror Olle och jag som julklapp
ridbiljetter till Djurgårdens Ridskola där Per-Erik var lärare, det blev dressyr
för hela slanten, inte ett hinder men däremot avslutades alltid ridpasset med
musikridning inte minst efter "Med en liten tulipan". Efterhand som förmågan
blev bättre gavs möjlighet att även få rida ut hästar till jakterna åt
Bergengren och Eliasson och även som förridare för t ex KB:s personal då de hade
ridpass. På Valborgsmässoafton red man "Slå katten ur tunnan" på Skansen på
ridskolans hästar. På somrarna lånade vi hästar från skolan till landet, jag
minns t ex ett år Titus och Gates som vi då själva red ut, ca tre mil över bl a
Tranebergs-och Drottningsholmsbroarna, ett litet äventyr då de blå bussarna
svepte förbi. Väl på landet blev det både ridning och körning, det var under
kriget, så vi åkte till handelsboden med häst och vagn. Då studentexamen var
tagen red jag hem från Norra Real på en skolhäst från Djurgården.
Så ryckte jag in på A1 som officersaspirant och fick Gunnar Zackrisson som
skolchef och eftersom jag var något sadelfast och han tränade sina hästar Hinden
och Horty för olympiaden
1948 fick jag en hel del ridning bl a vid en högvakt på Drottningholm.
Trettondagshelgen 1947 red vi ut de två hästarna och stallade upp dem i
Hovstallet och hade härliga ridturer på Lovön.
Vid kadettskolan på A4 var ridutbildningen kvar liksom på Krigsskolan på
Karlberg där jag lyckades vinna såväl terrängritten som den moderna
femkampstävlingen.
Med den hästkunskapen i bakfickan blev jag 1949 fänrik vid A2 i Göteborg, då
fortfarande annspänt och upplevde en annspänd divisions utbildning med
långmarsch till och från Tånga med övernattning på Nääs Herrgård. Men det var
bara en barnlek jämfört med artilleriövningarna på Villingsberg och enda ej
motoriserade förband med ständiga omgrupperingar och järnvägstransport till och
från.
Med skickliga äldre officerskamrater som lärare tex Olle Kjellander, Karl-Åke
Hultberg och Gunnar Palm började man tävla först inom officerskåren sedan på
klubbtävlingar och slutligen på s k officiella tävlingar samtidigt som jag
tränade femkamp.
Mina första offentliga var i Östersund och Stockholm vintern 1950, på våren
samma år gick JSM i femkamp i Göteborg och jag red omkull på sista hindret, bröt
högra armen, blev opererad av professor Moberg, fick en stålspik i armen. Det
var tveksamt om jag skulle få friskintyg så jag började läsa statskunskap på
Stockholms Högskola, men till jul fick jag klartecken och återvände till
Göteborg och började träningen igen, inte utan viss framgång.
1951 gick JSM i femkamp i Skövde och jag kom på tredje plats och reglaget på
andra. Jag vann DM för juniorer i fäktning och fick rida med i regementets lag
om Kungakannan, fick låna Lurifax av Gunnar Palm med ett nedtramp i
vattengraven. På sommaren tävlade jag i Uppsala, Strömsholm, Örebro, Linköping
och Hälsingborg med en del placeringar, jag hade då en egen tjänstehäst Kosack
och fick ofta låna Olle Kjellanders Nestor.
Hade då velat börja på ridskola men regementschefen ansåg det viktigare för mig
att gå ArtOS, som jag också började. Genom min gode vän Göran Ridelberg på A1,
hade vi möjlighet att rida på deras hästar på Rissne, jag minns von Essens
Antracita. I augusti 1952 ringer Olle Kjellander och säger "du ska vara med i
regementets lag om Kungakannan", de tog upp en "överfurirhäst" Labrador som jag
aldrig suttit på. Tävlingarna, som var en "efterolympiad" efter Helsingfors gick
på Östermalms idrottsplats. De hade anmält mig till en lätt A klass innan, medan
kannan reds i en Msv B-klass på 1,35 hinder. Vi petade ned ett hinder i
träningsklassen vilket ju var skapligt på okänd häst och utan ordentlig träning.
I laget red Olle Kjellander på Nestor, Gunnar Palm på Kuno, Jompas Rosengren på
Kosack och jag på Labrador. Olle och Jompas petade ned ett hinder var medan
Gunnar och jag red felfritt, då de tre bästa räknas hade vi totalt 4 fel och på
det vann vi före K4 på 8 fel. Det var litet av en sensation att ett
artilleriregemente tog kannan och till råga på allt tog även vårt Uofflag
Kronprinsens pokal. Det är nog mitt roligaste ryttarminne.
Åter till Göteborg fortsatte tävlandet bl a vann jag Ryttarkamraternas Msv B på
Delsjön 1953, då vi också red om Kungakannan i Kristianstad och tävlade i
Falsterbo. 1954 var sista året med hästar på regementet och vi red bl a på
Strömsholm och om Kungakannan i Stockholm. Det hela avslutades med en
finalhoppning inom regementet i juni 1954, då red jag för sista gången min
tjänstehäst Nektar. Under höstarna 1949,
1951 och 1953 reds jaktsäsongen kring Göteborg och på Tånga hed.
1956 då jag började KHS lyckades Hodder Stjernswärd ordna så att skolan skulle
ställa upp ett hopplag om Kungakannan, där jag då skulle ingå. Vi lånade
hästarna vid Generalstabens stall och med Dieden som ledare tränade vi på
Fältrittklubbens bana. Av olika skäl fick jag avbryta det hela.