Djurgårdens Ridskola
- min kontakt med och nytta av, i mitt hästliv?

Bakgrunden till det hela är Pappa och hans hästintresse, han var bl a bland de sju första som tillsammans med Per-Erik Lindroth tog Civila Ryttarförbundets ryttarmärke i guld. Pappas häst hette Prins och var även körbar så på vintern åkte man släde på Djurgården och på sommaren häst och vagn på landet.
Dit lånade han en ponny Sessan som jag som första häst försökte styra mer eller mindre framgångsrikt. I skolåldern fick min bror Olle och jag som julklapp ridbiljetter till Djurgårdens Ridskola där Per-Erik var lärare, det blev dressyr för hela slanten, inte ett hinder men däremot avslutades alltid ridpasset med musikridning inte minst efter "Med en liten tulipan". Efterhand som förmågan blev bättre gavs möjlighet att även få rida ut hästar till jakterna åt Bergengren och Eliasson och även som förridare för t ex KB:s personal då de hade ridpass. På Valborgsmässoafton red man "Slå katten ur tunnan" på Skansen på ridskolans hästar. På somrarna lånade vi hästar från skolan till landet, jag minns t ex ett år Titus och Gates som vi då själva red ut, ca tre mil över bl a Tranebergs-och Drottningsholmsbroarna, ett litet äventyr då de blå bussarna svepte förbi. Väl på landet blev det både ridning och körning, det var under kriget, så vi åkte till handelsboden med häst och vagn. Då studentexamen var tagen red jag hem från Norra Real på en skolhäst från Djurgården.

Så ryckte jag in på A1 som officersaspirant och fick Gunnar Zackrisson som skolchef och eftersom jag var något sadelfast och han tränade sina hästar Hinden och Horty för olympiaden
1948 fick jag en hel del ridning bl a vid en högvakt på Drottningholm. Trettondagshelgen 1947 red vi ut de två hästarna och stallade upp dem i Hovstallet och hade härliga ridturer på Lovön.

Vid kadettskolan på A4 var ridutbildningen kvar liksom på Krigsskolan på Karlberg där jag lyckades vinna såväl terrängritten som den moderna femkampstävlingen.

Med den hästkunskapen i bakfickan blev jag 1949 fänrik vid A2 i Göteborg, då fortfarande annspänt och upplevde en annspänd divisions utbildning med långmarsch till och från Tånga med övernattning på Nääs Herrgård. Men det var bara en barnlek jämfört med artilleriövningarna på Villingsberg och enda ej motoriserade förband med ständiga omgrupperingar och järnvägstransport till och från.

Med skickliga äldre officerskamrater som lärare tex Olle Kjellander, Karl-Åke Hultberg och Gunnar Palm började man tävla först inom officerskåren sedan på klubbtävlingar och slutligen på s k officiella tävlingar samtidigt som jag tränade femkamp.
Mina första offentliga var i Östersund och Stockholm vintern 1950, på våren samma år gick JSM i femkamp i Göteborg och jag red omkull på sista hindret, bröt högra armen, blev opererad av professor Moberg, fick en stålspik i armen. Det var tveksamt om jag skulle få friskintyg så jag började läsa statskunskap på Stockholms Högskola, men till jul fick jag klartecken och återvände till Göteborg och började träningen igen, inte utan viss framgång.

1951 gick JSM i femkamp i Skövde och jag kom på tredje plats och reglaget på andra. Jag vann DM för juniorer i fäktning och fick rida med i regementets lag om Kungakannan, fick låna Lurifax av Gunnar Palm med ett nedtramp i vattengraven. På sommaren tävlade jag i Uppsala, Strömsholm, Örebro, Linköping och Hälsingborg med en del placeringar, jag hade då en egen tjänstehäst Kosack och fick ofta låna Olle Kjellanders Nestor.

Hade då velat börja på ridskola men regementschefen ansåg det viktigare för mig att gå ArtOS, som jag också började. Genom min gode vän Göran Ridelberg på A1, hade vi möjlighet att rida på deras hästar på Rissne, jag minns von Essens Antracita. I augusti 1952 ringer Olle Kjellander och säger "du ska vara med i regementets lag om Kungakannan", de tog upp en "överfurirhäst" Labrador som jag aldrig suttit på. Tävlingarna, som var en "efterolympiad" efter Helsingfors gick på Östermalms idrottsplats. De hade anmält mig till en lätt A klass innan, medan kannan reds i en Msv B-klass på 1,35 hinder. Vi petade ned ett hinder i träningsklassen vilket ju var skapligt på okänd häst och utan ordentlig träning. I laget red Olle Kjellander på Nestor, Gunnar Palm på Kuno, Jompas Rosengren på Kosack och jag på Labrador. Olle och Jompas petade ned ett hinder var medan Gunnar och jag red felfritt, då de tre bästa räknas hade vi totalt 4 fel och på det vann vi före K4 på 8 fel. Det var litet av en sensation att ett artilleriregemente tog kannan och till råga på allt tog även vårt Uofflag Kronprinsens pokal. Det är nog mitt roligaste ryttarminne.

Åter till Göteborg fortsatte tävlandet bl a vann jag Ryttarkamraternas Msv B på Delsjön 1953, då vi också red om Kungakannan i Kristianstad och tävlade i Falsterbo. 1954 var sista året med hästar på regementet och vi red bl a på Strömsholm och om Kungakannan i Stockholm. Det hela avslutades med en finalhoppning inom regementet i juni 1954, då red jag för sista gången min tjänstehäst Nektar. Under höstarna 1949,
1951 och 1953 reds jaktsäsongen kring Göteborg och på Tånga hed.